Usch, vad jag känner mig vilsen. Fattar inte hur jag ska lyckas komma bort ifrån det. Jag tittar på mina barn och tänker att dom ALDRIG ska bli som jag har vari. Men jag behandlar dom då inte heller såsom jag själv blivit behandlad. Allt återkommer, IGEN! Barndomen, barndomen, barndomen. Jävla skit föräldrar man haft (förlåt mamma, men du borde varit där för mig).

Nu på kvällen är jag negativ. Utstrålar säkert elakhet och ondska. Men jag har ett hjärta, tro mig. Det är bara känslan som tar över. Känslan av värdelöshet och bottenlöshet.

Idag har jag gjort mig fri från ytterligare en människa som dragit ner mig under en lång tid. Känns bra.

Omger mig av bra saker, försöker tänka på det HELA tiden.

Mitt ex.. min man.. han kommer hit ibland. Allt är så svårt. Hua..

Den som inte dödar, härdar. Värt att tänka på. Det här är VÅRT fel, inte MITT fel.

Kvinnan flyttar 1 maj antagligen. GODE TID!

Den natten efter det samtalet sov jag inte många timmar. Jag hade redan innan samtalet valt att hålla mig hemifrån och sov över hos min väninna. Kunde inte längre hantera sistuationen att befinna mig i den miljön vi låtit vårt hem bli. Två illegala ungdomar, en kvinna som gjorde ALLT för min dåvarande man, en mormor till mina barn, och en liten tjej på 10 år som otryggheten gjorde sig påmind i. Hur skulle jag nu kunna åka "hem". I oron om att min ex man och den här kvinnan kanske kunde kommas att säga att det var jag som skulle ut. Vem hade jag blivit? Vem var jag? Vad betydde jag? 

Jag konfronterade självklart min dåvarande man som påstod att detta var en lögn. Men då fler än en person hävdade att stämmningen mellan denna kvinnan och min man var "spänd", kände jag hur förtroendet verkligen sviktade inför det min ex man nu sa. 

Allt var så mörkt. Allt var en dimma. Jag slutade höra av mig till människor i min omgivning. Jag tappade livsgnistan. I allt det här bollade jag tankar med den man som tipsade mig om att vara god och sund mot sin själ. Han sa sig ställa upp och lyssna. Och det gjorde han, varpå han fick mig att tänka på annat. Vi träffades i sällskap med andra personer jag lärde känna. Personer som spred glädje omkring sig. Om nätterna sov jag i den lägenhet jag hade tillgång till på stan. En lägenhet jag hade fixat åt kvinnan som befann sig i det jag kallade "mitt hem". Om dagarna gled jag omkring på stan mellan fiken och parker. Ibland hade jag med mig mina barn, ibland inte. Mannen vars mitt sällskap blev allt tätare med erbjöd mig ett rum hos honom. Han hade redan innan en inneboende och jag tackade ja. Han sa sig vilja ställa upp då han såg att jag mådde dåligt. Jag inredde ett rum. Med en 120 cm's säng, en tältsäng och en spjälresesäng. Här bodde jag och mina barn i drygt fyra veckor. Jag hade sedan länge sagt åt min ex man att ge sig av, rättare sagt den 15:onde januari. Han flyttade hem till sin syster, men trots det ville jag inte hem till det som var mitt. 

Jag stannade kvar hos den här mannen som började ställa alltmer krav, och speciellt efter en resa till Sthlm som han bjöd mig på. Vi åkte fem personer till Aviccii konserten. Visst va det trevligt men mannen började närma sig mig på ett obekvämt sätt. Visst påtalade han mig om att jag var vacker men han lovade mig också en vänskap och att det skulle stanna där. Det gjorde det INTE. Snart började han prata om sina känslor han fått för mig. Situationen blev jobbig. Min dotter frågade ofta, ofta om jag var kär i den här människan. Oj vad ont det gjorde. Hon frågade gång på gång vad hennes pappa gjort för fel. Jag försökte säga att hennes pappa inte längre älskade hennes mamma. Min lilla fina tjej försökte trösta mig. Trösta sin mamma men samtidigt försvara sin pappa. Jag sa hela tiden att inget var hennes fel och att livet kan bli såhär.

En kväll hamnade jag i en mycket konstig situation. Mannen jag skulle hyra in mig hos kom hem tidigare från sitt arbete. Jag hade hela tiden tills nu fått vara själv då han jobbar på två jobb. Han kom hem med vin och ostbricka. Han satte sig nära mig, tog min hand och sa att jag är en svår tjej att få. Nu anade jag oråd. Jag förstod någonstans att han ville ha sex. Oj så rädd jag blev. Kvällen slutade kaotiskt. Vi kom in på livet där vi diskuterade barn. Han sa sig vilja ha barn. Med den vackraste kvinnan han sett, mig. Jag kontrade snabbt med att jag aldrig någonsin skulle tänka tanken att skaffa halvsyskon till mina barn, då jag själv sitter i den sitsen att vara ensambarnet. Detta resulterade i ett gräl där han började fråga saker om mitt ex. Saker jag vet, men aldrig skulle delge någon.

I denna stund skapades en klyfta mellan mig och mannen. Grälen blev tätare, och jag kände mig förnedrad. Han ställde mig frågor som varför jag är så svår, om jag inte gillar sex och närhet. Otryggheten började bli en känsla som gjorde sig påmind. Dagen efter det att han gjorde sitt bästa för att få "omkull" mig var min ex man på krogen, krogen där den här mannen jobbar som vakt. Morgonen efter den kvällen min ex man var ute, betedde sig mannen mycket lustigt. Han påstod att min ex man hotat honom varpå hela krogen kunde komma att anmäla mitt ex. Tydligen hade P frågat om mannen kände hans fru.

Den frasen kom han inte över, "HANS FRU!!"

Situationen blev allt värre. Vi pratade inte längre, och jag började åka "hem" igen och slutade svara på hans sms. Tillslut var bägaren full så när han frågade om min ex man och om jag hade känslor för honom svarade jag, att om det var så han själv förstod och kände, så är det nog bäst att lita till sig själv och på sina intutioner. Den kvällen kom han "hem" med min väska och jacka och bad mig hämta mina saker. Det är nu gjort, och jag är inte det minsta ledsen. Jag fattade aldrig hur kär han faktiskt var i mig förrän nu såhär i efterhand. Han ville aldrig vara min vän, han ville gifta sig med mig, låsa in mig i ett torn och aldrig släppa ut mig. 

Man lär sig av sina misstag. Min lärdom i detta är att vad folk än känner, tycker eller tänker så VET jag att en kvinna aldrig bara kan vara kompis med en man, oavsett om man bestämt det. Möjligt att det händer. Men jag kommer aldrig att tro på dess funktion utan att det finns något annat inblandat.

Nog av text och skrift för idag.

Va ute igår. Trevligt måste jag ändå säga. Inte druckit alkohol på nästan 1,5 månad så det fick det vara värt.

Dagen idag har ändå varit hyffsat bra. Iallafall ätit god mat. Va en middag av det slaget jag inte varit i närheten av på ett år. Middag med människor jag trivs och känner harmoni med.


SJÄLVÖMKAN!
Ja, det ordet har jag i mina tankar dagligen. Jag bor ihop med två människor som verkligen inte kan nånting annat än att prata om sig själva och problematiken kring dem. Idag sa någon nånting vettigt. Meningen löd: -"När frågade dom (personerna jag bor med) hur du mår?.
Har tänkt mycket på det ikväll, kan inte minnas när jag blev tillfrågad något sådant sist. Själv pratar jag ingenting om mig själv. Jag skriver, och jag skriver här. Bättre det än att prata för sig själv iallafall.

I november förra året va jag med en väninna, vars kompis känner en vakt från Harrys. Jag och min s.k vän gjorde upp om fika, när dessa två (kompisen till min väninna och hans kompis) plötsligt dyker upp för att göra oss sällskap. Jag visste ingenting. Då jag är rätt så social pratade vi på, och ganska snart gav en av dom här männen mig tips om att leva sunt och själsligt. Jag tyckte hela grejen var intressant och lyssnade till hans råd. Han bad min väninna om mitt nummer varpå han började smsa. Redan här levde jag och det som ska kallas familj helt kaotiskt. Vi hade öppnat vår dörr för någon/några som fullkomligt ätit upp oss, inifrån och ut. Kvinnan vi släppt in på vårt liv tog sig friheter, friheter som om att gå omkring i stringtrosor inför min ex man. Friheter såsom att passa upp på min ex man till den mildaste grad att man faktiskt utifrån sett undrade om kvinnan och min ex man hade något ihop. En sen kväll i januari brast det för mig. Jag fick ett samtal ifrån den här kvinnans dotter där hon viskade i luren:
- "Jag tror mamma och P har sex".

P = min ex man.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen i det ögonblicket. Inte nog med att kvinnan i sig förgiftat mig och mitt sinne, där jag fick tankar om att det redan var så, att dom hade något ihop, nu fick jag det bekräftat.


Forsätter imorgon..

I åratal har jag somnat med en välfylld ångestklump i bröstet. Den har varit brutalt jobbig att ha med sig genom livet, den har också medfört olika sinnesstämningar hos mig dagligen, som folk i min omgivning inte har kunnat uppfatta. Exempelvis har inte min ex man gjort det.

I detta nu separerar vi, och med oss in i skilsmässan har vi med oss våra tre gemensamma barn. En pojke på sex år, och två flickor i åldrarna fem år, och ett år.
Jag och min ex man har haft ett väldigt turbulent och stormigt förhållande. Då jag haft en mycket udda uppväxt har detta medfört ett beteende hos mig som kanske inte alla kan uppfatta utifrån det man bara ser rent ytligt hos mig. Utifrån sett ser nog folk mig som trevlig, uttåtriktad, smart, och omtänksam. Detta är bara vad dom människor som träffar mig ibland ser. Personer som istället sett mig i åratal där dom har kunnat följa mig tätt intill men bara kunnat ställt frågor om mig via personer dom känner, anser mig nog som mycket märklig, avhållsam, för snäll för mitt eget bästa, falsk och lögnaktig. Sådana här människor vet inte vad som egentligen dolt sig under ytan, eller bakom stängda dörrar. Medan jag har kämpat för att bli omtyckt av både dom som personer och av min ex man, har jag blivit baktalad då jag inte lyckats leva upp till deras förväntningar. När detta kommit till min kännedom har kritiken tagit överhand och en mildare form av rädsla och hat har infunnit sig då jag inte klarat av vetskapen om att ha blivit omtalad.

I dagarna skedde det som jag aldrig skulle kunna hända. Det som jag en gång redan varit utsatt för hände igen. Men med den här incidenten vet jag också varför jag valt att gå den väg jag valt.
Min ex man talade om för mig att han bara trodde sig själv ha älskat mig under vår tid ihop. Den personen som jag gjort allt för. Öppnat mig för, visat mig för, delat med mig av till, och visat mitt rätta jag för, har bara lurat mig. Han säger att han aldrig visste om att det var så han kände, men frågan är: - "Hur vet han det nu?"
Hur vet han vad älska och icke älska är?

I det här har jag också fått svar på varför jag sökt bekräftelse och uppskattning hos andra män. Låter nu som om jag legat med en massa män bakom hans rygg, men så är det inte. Utan det jag menar är att jag nu kan sätta huvudet på spiken på varför jag blivit så glad av andra mäns uppskattning och bekräftelser. Jag har ju nämligen aldrig fått något utav det tillsammans med min ex man. Därav all utgång och alkohol. Det har gjort mig glad.

Hur jag nu ska komma över besvikelsen i att jag kämpat så för en falsk image vet jag inte. Allt jag har velat va att han skulle älska mig, istället har jag kämpat i en falskhet i samband med att ha varit för snäll, försatt mig i dåliga situationer, sökt efter bekräftelse via utgång och alkohol där min ex man påstått sig älska mig för att sedan provocera fram ALLT det dåliga i mig. Han skulle bara veta hur mycket kärlek jag har att ge. Kärlek som andra i min umgängeskrets idag är ledsna över att dom mist. Ja, just min kärlek.

Äntligen har jag förstått att jag kämpat förgäves, men säg mig..
Hur kommer man över att ha satt tre barn till världen som inte är här av kärlek?

Tacksam för svar.

Hur vet man vem man är? När vet man vem man är? Jag skulle verkligen vilja att någon skulle kunna ge mig svar på dessa frågorna. Efter många års erfarenhet av hjälp från kuratorer och psykologiska utredningar vet jag fortfarande inte vem jag är. Självklart vet jag vad jag heter, när och vart jag är född, men det är liksom allt jag vet rent konkret om just mig själv. Allt annat är bara relaterat till andra personer, som till mina barn och till min mamma.

Jag är tom på insidan, tom och trött. Gråten har hängt i luften hela dagen. Tårarna har runnit längs mina kinder från och till konstant i timmar nu. Jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte med min osäkerhet eller min rädsla för hur livet kan komma att bli. Samtidigt måste jag vara stark. Jag är mamma till tre underbara barn. Jag MÅSTE finnas för dom. Inte för alla andra därute, men frågan är hur jag ska orka finnas för mina barn när jag inte orkar finnas för mig själv. Det går inte ihop. Vad ska jag ta mig till. Jo, sant.. jag har min mamma. Mormor till barnen, men ansvaret är inte hennes. Ansvaret är mitt. Vart hittar jag styrka? Självkänslan finns inte? Jag har försökt vara viktig i mångas människors liv för att få känna mig behövd. Men när jag inte längre orkat leva upp till förväntningarna, eller klarat av att utföra den uppgift jag utlovat har dessa personer jag ägnat all min tid till, kastat mig på sophögen. Då är allting jag redan gjort bortglömt. Allt sånt jag kämpat och slagit mig blodig för i stort sätt. Jag vill vara omtyckt. Jag vill vara viktig för någon. Men allt och alla jag har kvar såhär i slutändan när alla vänt mig ryggen är bara mina barn. Mina fina små barn.

Livet är inte vad jag trodde det kunde komma att bli.

Jag är värdelös.