Usch, vad jag känner mig vilsen. Fattar inte hur jag ska lyckas komma bort ifrån det. Jag tittar på mina barn och tänker att dom ALDRIG ska bli som jag har vari. Men jag behandlar dom då inte heller såsom jag själv blivit behandlad. Allt återkommer, IGEN! Barndomen, barndomen, barndomen. Jävla skit föräldrar man haft (förlåt mamma, men du borde varit där för mig).

Nu på kvällen är jag negativ. Utstrålar säkert elakhet och ondska. Men jag har ett hjärta, tro mig. Det är bara känslan som tar över. Känslan av värdelöshet och bottenlöshet.

Idag har jag gjort mig fri från ytterligare en människa som dragit ner mig under en lång tid. Känns bra.

Omger mig av bra saker, försöker tänka på det HELA tiden.

Mitt ex.. min man.. han kommer hit ibland. Allt är så svårt. Hua..

Den som inte dödar, härdar. Värt att tänka på. Det här är VÅRT fel, inte MITT fel.

Kvinnan flyttar 1 maj antagligen. GODE TID!